Quick quick quick, click, click, click it, quickly, tickly, click toc, tic toc, tick tick ticks and other symptoms of neurosis, ticks and other parasites, sucking our creative nerve, tick tick, tic toc, ticking, tickling that creative nerve of ours. Hours of nervous creativity. Every hour, all hours, all our potentialities. Every hour, all hours, all our potential social capital.
The Disengaged Free Jazz Orchestra är en performance som undersöker hur likgiltighet kan omvandlas till motstånd och lathet till politisk strategi, där duon försöker navigera bland oorganiserat skräp, schizofrena intensiteter och sömniga stenar. Det är ett svar på rådande accelererande överproduktion och över-festivaliserande av scenkonst, och konstnärens prekära arbetsförhållanden. Konfrontationen med raserade möjligheter gör oss likgiltiga och uttröttade, en utmattning som förlamar.
Franco Berardi beskriver hur den främsta handelsvaran i semio-kapitalismen är uppmärksamhet, och hur vår huvuduppgift för att tillåta ett accelererande informationsflöde, blir att göra informationen snabb och enkel. Den här performancen undersöker vad som händer om vi inte försöker göra det enkelt utan i stället tillåter friktioner och fördröjningar. Vad händer om vi tänjer ut tiden och omfamnar störningsmoment, de hinder som tvingar oss att stanna upp och vänta, eller medvetet saktar ner och stör informationsflödet?
“This work, an ambitious interdisciplinary performance project, is hysterical in both ways. It’s funny and sometimes offers relief, and it holds the epic affect of extreme emotion. The text is sense and non-sense. In the beginning they make us wonder who we, the audience, are, and what is our role to be? These questions of labor and affect, of the relationship between performer and audience, and the codes that dominate these relational aspects of work, these are the terms at play. And they have consequences. I think about Lee Lozano and her life long commitment to dropping out. Her works “General Strike”, “Drop Out”, “Decide to Boycott Women”, all engage a similar quest to ‘disengage’ as Steirnborg and Wadhia call it. Lozano, like Steirnborg and Wadhia are engaged in a deep theoretical debate, it’s a real question. Is it possible to drop out instead of becoming political activists?”
Emily Roysdon / Artist and Professor
Av och med: Kajsa Wadhia och Maria Stiernborg
Med stöd av Konstnärsnmämnden
The Disengaged Free Jazz Orchestra (First Concert) hade premiär på Marabouparken, Stockholm, 2013. Den har även presenterats på Inkonst, Malmö, Konstfack, Stockholm, Stockholms Konstnärliga Högskola, Kiasma, Helsinki, Trip Space, London
